Aktuellt

 

Angående Medeas barn

Publicerad: 2015/10/27

I och med att flera föreställningar avbokats och medierapporteringen kring detta får vi en hel del frågor om vår föreställning. Här kommer en kortare beskrivning av pjäsen, vårt arbete och våra möten med barnen vi spelar för.

Medeas barn handlar om en skilsmässa. Eller för att vara mer exakt, den berättar hur barnen upplever och bearbetar föräldrarnas skilsmässa och hur de sen är redo att gå vidare i livet. I pjäsen sker det genom lekar och hur en vuxen, Barnvakten, ser barnen och tar deras parti när föräldrarnas förtvivlan och bråk går ut över barnen.

Pjäsen arbetades fram 1975 i nära dialog med lågstadiebarn för att möta barnens behov av att få sanna saker berättade. Man improviserade och skrev, prövade och skrev om, tills pjäsen var klar. Medeas barn har därefter under 40 års tid spelats i Sverige och runt om i världen. Pjäsen har inget budskap om huruvida det är bra eller dåligt att skilja sig – den beskriver barnens upplevelser.

Varje år är det ca 50 000 barn som är med om att deras föräldrar skiljer sig och ungefär var fjärde barn har föräldrar som inte lever ihop.

Ledstjärnan i vårt arbete har varit: det ska vara sant ur barnens perspektiv. Vi vet att barn tycker att det är väldigt jobbigt när föräldrar bråkar. Det händer i barns vardag och det gör barn ledsna och väcker skuldkänslor. Och vi vet att det är väldigt jobbigt med den förändring som en skilsmässa innebär; krisande föräldrar, oro, skuldkänslor och separationer. Det är väldigt vanligt att barn känner att det är deras fel att föräldrar bråkar eller skiljer sig.

I Medeas barn skildras detta. Barnen, Lill-Medea och Lill-Jason, tycker att det är jättejobbigt när föräldrarna bråkar. Men det vackra med pjäsen är att Lill-Medea och Lill-Jasons oro och skuldkänslor hela tiden bearbetas; De pratar med varandra om hur det känns, försöker förstå vad som händer och leker lekar som gestaltar det de varit med om. Lekarna är fyllda av både allvar och humor. Det görs inte på något gulligt eller överslätande sätt – utan på allvar. Och de är inte ensamma. I Medeas barn finns Barnvakten som när det blir extra jobbigt finns där för barnen, lyssnar och griper in och tar barnens parti. Till slut, i pjäsens slutscen, säger Barnvakten till föräldrarna på allvar: Ni skiter i hur barnen mår! Det enda ni tänker på är er själva!

Det här är väldigt förlösande för Lill-Jason och Lill-Medea. De tar över, gråter och skäller ”Vi kan inte ha det så här längre”, ”Det är inte mitt fel att pappa går” ”Allt tar ni ifrån oss!”.

I Medeas barn går det ändå att förstå föräldrarna. De är ledsna och arga så som vi alla kan känna när kärleken tar slut. Och skuldtyngda när barnen kommer i kläm. I slutet av pjäsen när de blir konfronterade av barnen kommer de i kontakt med hur de varit mot sina barn. Mamman (som tidigare sagt ”Ve mig, ve mig, kunde jag bara få dö!”) tröstar barnen och säger ”jag har varit alldeles borta i huvudet”. Och pappan vågar visa att det är svårt för honom också.

När pjäsen slutar har barnens känslor fått komma ut, Lill-Medea och Lill-Jason har fått släppa ut sin oro, ledsenhet och ilska. Livet kan gå vidare. I arbetet har vi hela tiden velat vara sanna i att berätta hur barnen upplever skilsmässan. Det ska få vara läskigt och sorgligt men vi ska gestalta det med mycket fantasi och humor och ge hopp. Publiken skrattar mycket i Medeas barn. De som har sett t ex fotbollsscenen eller när barnvakten säger ifrån när föräldrarna bråkar med en galen karatekata (delvis under vatten!) vet vad jag talar om.

Teaterns kraft finns i leken, fantasin och den nära direktkontakten med publiken. Under föreställningens gång upplever skådespelarna hur publiken starkt lever sig med; skrattar, blir rädda och ibland blir någon ledsen. Skådespelarna ser allt. Precis som Lill-Jason och Lill-Medea ”befriar sig” i slutscenen är det den känsla som vi upplever hos barnen efteråt. De är uppsluppna och energirika. De kommer och pratar med skådespelarna som är med barnen efteråt i foajén – framförallt vill barnen prata med de som spelar barnen. Ibland får skådespelarna även en tröstande kram. Om skådespelarna sett att något barn sett ledsen ut under föreställningen söker de upp det barnet efteråt och pratar lite extra med det, något som kan hända i alla uppsättningar och som vi är vana att hantera.

I vårt arbete har vi träffat referensklasser och haft samtal med en barnpsykolog. Vi har diskuterat barns verklighet och ställt frågor om att gestalta svåra frågor på teatern för barn. Vi frågade psykologen; vad händer om ett barn blir ledset av något som händer under en teaterföreställning? Hans svar var att ”det farliga brukar inte vara om barn släpper ut sina känslor. Problemet brukar vara när de inte gör det. Det är aldrig farligt om barn får uttrycka det de har inom sig”.

Alla, vuxna som barn, går igenom svåra saker; separationer, anhöriga som dör eller ser saker på TV, internet och löpsedlar som skrämmer och oroar. Vi som vuxna kan inte skydda barnen från det. Barn behöver få dela och uttrycka sin upplevelser och rädslor. Och teatern är en utmärkt plats för det. Det är på låtsas men vi leker att det är på riktigt. Och vi upplever det tillsammans – vi blir inte längre ensamma i världen med våra tankar och känslor. Vi är övertygade om att det ger kraft och hopp.

 Fakta om uppsättningen

  • Medeas Barn skrevs 1975 i nära samarbete med barn på lågstadiet.
  • Den har spelats i ca 15 uppsättningar i Sverige. Pjäsen har även spelats runt om i Europa och i USA.
  • Föreställningen har spelats drygt 30 gånger i Örebro och Kumla för över tusen barn.
  • Under arbetet träffade vi referensklasser och konsulterade en barnpsykolog om vad en skilsmässa innebär för barn i den ålder vi spelar för och vad barn kan få ut av att se det gestaltat på scen.
Samarbetspartner: